fredag 03 september 11:53 (Kommentera)

Senaste tidens anmärkningsvärda mediaintag:

På första plats: Slottet av Franz Kafka. Kafka tillhör en av mina absoluta favoritförfattare. Hans förmåga att gestalta ensamhet med en hel värld som metafor saknar konkurrens. Slottet, precis som Processen, är en historia där huvudkaraktären manipuleras av en dunkel komplott. Huvudkaraktären i båda böckerna är driftig, men driftigheten hjälper honom ingalunda då det till synes är makter utanför individens räckhåll som kontrollerar omgivningen. Lantmätare K. är av Greven i ett namnlöst slott eftersänd att jobba i landskapet där historien utspelar sig. När han kommer dit får han olika uppgifter om sin anställning, men aldrig en uppgift som för honom närmare tjänsten. Ingen, varken någon i byn eller någon på slottet är villig att rikta honom rätt. Vem som bestämmer i byn är oklart, men från slottet administreras det mesta från särskilda avdelningar. Det finns otaligt många avdelningar. Och avdelningar över alla avdelningar och avdelningar som granskar nämnda avdelningar. Allt är visserligen är parodi på byrokratiska system, men ack så verkligt att läsa om. Känslan av utsatthet är överväldigande i boken Slottet. Och Kafka är en utomordentlig psykolog.

På andra plats: Fredmans Epistlar av Carl Michael Bellman. Jag vet inte så mycket om Bellman, men att bland annat Cornelius Vreeswijk sjöng mycket av honom är ju känt. Bellman var en stor poet och författare, det får man nog också kalla honom. Finkänslig men inte rädd för att vara rolig.

På tredje plats: The Expendables. Någonstans inom mig hör jag en röst som säger: fyfan vilken cool idé, att samla alla stora actionskådisar och göra en galen actionfilm. Och det är kul så länge man får fantisera om det, för filmen verkar inte riktigt klara av att leverera vad den på sätt och vis utlovar. Varför bemödar man sig egentligen med att ha en story? Varför är det överhuvudtaget viktigt att klämma in lite romantik? Idén är bra som den är: actionskådisar och massa våld. Jag hade gillat den här filmen mer om den inte försökt att förklara så jävla mycket. Det hade liksom funkat med våld från början till slut utan någon som helst handling. Det hade jag köpt. Men The Expendables köper jag inte.

fredag 03 september 11:27 (Kommentera)

Sa jag förresten det att Teater Alvar är tillfrågade att medverka i en pjäs som sätts upp av en annan teater?

tisdag 31 augusti 17:39 (1 kommentar)

Nu har skrivandet kommit igång. Den här veckan släppte det lite kändes det som. Min huvudkaraktär är ett riktigt svin, precis som jag då, eller?

torsdag 26 augusti 15:18 (1 kommentar)

Jag har ju raderat facebook-profilen på riktigt nu. Samtidigt kan jag inte riktigt hålla mig borta från känslan av att vilja statusuppdatera. Jag önskar att jag aldrig kom i kontakt med statusuppdateringen, den är mitt gissel. Tanken slog mig att skriva här skulle vara likvärdigt en statusuppdatering, men så enkelt är det inte. Och Twitter kan man heller inte använda, det finns väl inte en jävel som läser de uppdateringarna, kanske någon i USA, men jag har inte så många vänner där så…

Anledningen till varför jag ville ha fejjan nu då vore att uppmärksamma alla på att jag nu blivit accepterad in på en psykodramakurs som jag snackat om en del. Det innebär att jag från och med oktober kommer att gå i en jävligt underlig form, eller jävligt självklar form, av terapi. Detta kommer pågå i tre år. Späääännande.

söndag 22 augusti 15:53 (2 kommentarer)

Veckans anmärkningsvärda mediaintag:

På första plats: Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Jag kan bara buga och bocka. Min lärare på Öland sa: ”Man säger att livet är som en Dostojevskij-roman.” Jag säger: ”Livet är högst ett fragment av Bröderna Karamazov.” Jag är mycket belåten. Men! Det är fan ingen lättläst bok. Den är tung på många sätt, mycket idéer som rör sig långt utanför bokens omedelbara handling, många namn och karaktärer, mycket psykologi. Det tog mig lång tid att läsa den, mycket lång tid.

På andra plats: Patient 67 av Dennis Lehane. Filmen Shutter Island har väl inte undgått er, eller? Det är i alla fall boken som filmen baseras på. Det är ju en thriller, och thrillers är ju inte min vanliga matlåda, men jag får nog säga att det är en bra bok. Historien genomsyras väl av en viss jargong mellan karaktärerna Teddy och Chuck, en jargong som jag inte uppfattar som något annat än schablonartad, men det kanske var meningen, svårt att säga. Boken har många partier där jag får känslan av att Lehane är en författare med fin känsla för rytmik och poesi, men andra partier säger att han försöker smöra för deckarläsarkretsen. Den slank igenom i alla fall. Jag gillar’t!

På tredje plats: Tröst av Dramatiska Institutet 2009. En kortfilm som jag bara snubblade över i veckan när jag var hemma i Kalmar och såg på TV. Inte särskilt imponerad. Skådespelarna var dåliga och manuset inte särskilt originellt. Men man kan ju ändå vara imponerad av skapare som så snabbt lyckas att initiera en så intensiv dramaturgi och ändå få den att bibehålla någon form av trovärdighet. Men Dramatiska Institutet hopppades jag skulle imponera på mig mer.

På fjärde plats: Damen med hunden av Anton Tjechov. Tjechov fastnar bara inte. Jag har sett och läst pjäser av honom. Jag har läst ett antal noveller. Hade för mig att jag läste en novell för två år sedan som jag gillade rätt mycket, men kan inte minnas om det var han som skrev den eller inte. Hittar den inte. Damen med hunden är en av novellerna i en bok jag under hast innan tågresa köpte med mig från ett antikvariat. Den handlar om kärlek på ett påminnande sätt, men den är egentligen helt ointressant. Det saknas auktoritet i berättandet och språket är torftigt. Låter snarare som en ordfattig avhandling om hur kärlek kan bete sig, än litterär prosa från en av de stora ryska författarna.

På femte plats: Prince of Persia: Sands of Time – Filmen. Baserat på ett av de mer medryckande tv-/datorspel jag spelat. Spelet var fantastiskt: Vackra, mystiska miljöer. Tillräckligt utmanande. Snygg spellösning överhuvudtaget. Framför allt fanns en väl avmätt blandning mellan lugn och tempo. I filmen saknas nästan allt det som man minns spelet för. Storyn är inte samma heller. Allt ska göras om för att passa Hollywood-publiken. Usch. En rent ut sagt skitdålig film.

Bubblare: Civilization 3. Ett spel för den riktiga nörden. Nuförtiden görs oftast spel för att passa vår generation, inte för att utmana oss. Det ska som i H-filmerna – gå snabbt i vändningarna – det ska flyta på utan större friktion, helt enkelt. Jag brukar säga det att det var när spelen var unga som vi fick uppleva mediets största experimentlusta, när skaparna begränsades av datorerna(vilket de typ inte gör idag). Civilization är en spelserie som skapades för en helt egen publik, de riktiga skärmnördarna, de som kan sitta och spendera 10 timmar med något som för den oinsatte ser ut som en och samma jävla skärmbild. Civ är ett mästerligt spel. Första spelet som kom 1991 rymde egentligen allt det som senare bara påbättrades grafiskt. Igår försvann 10 timmar av mitt liv för att jag råkade börja spela spelet. Jag har nu avinstallerat det. Detta händer ungefär en gång om året. Glapp. Vilket underligt jävla beroende jag har.

tisdag 17 augusti 11:15 (Kommentera)

Har inte skrivit här på en månad. Ganska skönt. Nu har jag precis flyttat grejerna från Stockholm till Göteborg. Tack Anton för att du ställer upp i ur och skur. Tack alla som dessutom kommit och sett min första pjäsuppsättning. Det har varit en turbulent, känslofylld tid. Nya bekantskaper och nya idéer. Senare starkare.

Tack Gustav för att du varit en klippa den här sommaren, ställt upp och visat tålamod, välkomnat alla temporära gäster lika trevligt, skräddare och projektassistenter.

Var på Öland i helgen och träffade den grupp författare som jag ska jobba med det närmsta året på Ölands Folkhögskolas skrivdistansutbildning. Det är dags för en hel del skrivande den närmsta tiden. Jag kommer sakteliga försjunka i skrivkoma och antagligen fortsätta att vara inaktiv här. Känner mig faktiskt less på bloggandet. Men sen tar man väl ändå och återfinner pennan en vacker dag, man ska aldrig säga aldrig.

Känns skönt med att ha någonstans att bo, på riktigt.

måndag 19 juli 19:44 (Kommentera)

Premiär på fredag. Ganska stort. Jo tack. Ganska stort.

torsdag 08 juli 21:32 (Kommentera)

- Vad gillar du, Lars? Vad brukar du göra om dagarna? Eller ska man säga: vad är dina intressen?
- Jo, jag brukar väl hänga med flickvännen, kompisarna, festa och lyssna på musik, typ. Kolla på hockey också. Och spela hockey… på mitt playstation med kompisarna, fast det har jag ju sagt, alltså det där med kompisarna.
- Ok. Vad brukar du göra när du ”hänger” med flickvännen då?
- Nää, jag vet inte riktigt.
- …
- Vad?
- Brukar ni inte göra något alls?
- Vi brukar ta det rätt soft.
- Okej. Du sa att du gillade hockey, spelar du hockey själv?
- Bara på playstation, höhö.
- Idrottar du något?
- Ja, jag brukar gå på gymmet.
- Men är det inte ett intresse då?
- Jo, jag glömde det.
- Vad tar du i bänkpress?
- Ungefär…
- Jag är faktiskt totalt ointresserad.
- Jaha.
- Tack för idag då. Vi ses nästa vecka, samma tid. Ok?
- Okej.

torsdag 08 juli 20:20 (1 kommentar)

Stressigt och stort, det är min ambitiösa ådra som får mig i luven på andra. Jag tror på det idealistiska. Realismen som arbetssätt kanske fungerar för SvartVit AB, men jag lider med realisten och pessimisten, deras värld är verkligen inte attraktiv, den fungerar för dem, men jag klarar bara inte av det köret, att alltid tycka att allt är så jävla svårt.

Nils Lindfors, tack för att du fick mig att se detta. Det är inte fel att ha ambitioner, och det är heller inte fel att vara realistisk, men det är fan ta mig roligare att ha ambitioner än att vara realistisk.

måndag 05 juli 9:41 (Kommentera)

Måndag och fix och knåp. Förhoppningsvis får jag fram affischerna till föreställningen nu. Lite sent, men ändå.